lillasysterliten

När man tror att det mesta är över och man sänker garden en anning, slår det en som hårdast..




Mille har varit sjuk, men idag verkade det som att han var någorlunda. Så kom då kvällen, mannen är iväg på match och jag sitter i soffan och har en lugn stund. Hör hur han gnyr och ska bara titta till honom när han börjar gallskrika och vägrar ligga still. Tar upp honom för att trösta och se om det bara var mardröm eller något annat som det ju lätt kan vara. Nope, näsan är helt igentäppt, det rosslar i bröstet bara av att han andas och jag känner hur den där paniken stiger...
Denna gång tvekade jag inte för en sekund, ringa barnvården på lasarettet direkt, enbart för att mötas av den mest arroganta sköterska nånsin.
-Ja men han får sitta upp och sova helt enkelt. Ring om ett par timmar om det inte funkar. (???)
Så jag ska alltså försöka få Mille att somna med slem och snor upp över öronen och försöka att inte bry mig om att han knappt kan andas??
Nej, min mamma blev bästa medicin, på nåt vänster kan hon alltid lugna mig och säga vad som kan funka.. Renässans nässprej för barn, alvedon, koksalt, sockervatten, lite välling och somna i min famn blev det. Nu sover han gott (?) i sin egen säng och jag sitter jämte i vår, och lyssnar.. lyssnar.. lyssnar..

Hjälpa mamma och pappa rensa gammalt ur garderoben..
♥